Jag hade lite kvar av vårterminen i åttan och det har gått riktigt bra för mig. Men nu kunde jag inte alls riktigt koncentrera mig. 

Min rara "Fröken Annette" blev orolig, "jag som har varit så duktig och framåt"! Till slut fick jag ur mig "hela historien" och Annette tittade beklagande på mig.

Jag börjar nian nästa gång och jag skulle vilja gå mediaprogrammet på gymnasiet efter det. Men bara mina betyg nu skulle räcka...

Jag, som i alla fall utåt, "verkat så glad och livsbejakande" blev mer inbunden och tillknäppt.

Hemma pratade vi knappt med varandra längre. Jag ville inte längre vara där hemma. Pappa och jag kunde prata mer med varann förut.

När han till slut ändå sa något började han prata om att besöka sin andra dotter Inga. Hon bodde nu i Helsingborg i Skåne sedan ett par år tillbaka. Hon hade separerat från Magnus, som hon varit förlovad med i knappt 1 år. Hon kände för att börja om på nytt nånstans och hade börjat snacka om Australien eller Nya Zeeland. Dessa länder ligger ju så långt bort och pappa ville väl träffa Inga mer om hon nu skulle göra verklighet av allt!

Pappa och jag bodde vid den tiden i Borlänge i Dalarna.

Jag kände mig alltmer bortglömd och förbisedd... Och så otroligt ensam

Jag saknade min mamma något alldeles förfärligt, men det gjorde ju pappa också.  Vi fick svårt att trösta varandra då vi inte pratade om det som hänt.

Men jag förstod ju att pappa innerst inne också saknade en livskamrat, och även om det var något helt naturligt, hoppades jag att det skulle dröja lite, trots allt. För vem kunde "ersätta" mamma...?