...heter en bok jag nu har börjat lyssna på (Storytel)./



En man som tröttnat på sin fru bestämmer sig för att döda henne. Han utför ett välplanerat mord, och döljer sitt brott med en vattentät lögn. Det perfekta brottet. Eller? När hustruns syster anar att något inte står rätt till, och ställer för många frågor, börjar sprickorna synas i den listiga planen. Samtidigt börjar mannen långsamt förlora förståndet när han hittar sig själv i en allt snävare snara av paranoia och skuld. En dag anländer ett brev med texten Jag kommer tillbaka. Brevet är undertecknat av hans fru, och snart kommer det fler. Har hustrun på något sätt överlevt och söker hämnd, eller är det någon som spelar honom ett elakt spratt? När grannarna påstår sig ha sett hans fru i området måste han ta reda på sanningen en gång för alla innan hans hemlighet avslöjas.

(Lyssnar klart omkring kl. 12:15)

Det hade blivit 7 oktober  1987 och jag fyllde 17 år. Det kom några kompisar och det kändes lite högtidligt, året innan jag skulle fylla 18 och alltså bli myndig. Om det känns högtidligt nu, hur kommer det då inte att kännas om ett år, tänkte jag...

Min bästa kompis Agnes hade tagit med sig sin kille, men också hans två år äldre bror Staffan. Jag såg in i hans djuppblå ögon och insåg att jag blev förälskad. SÅ himla snygg...

Vi började prata och märkte snart att vi hade en hel del gemensamt. Han talade om att han fyllde 19 den 18 september så det var ju inte så längesen. Han bodde i Falun, men tänkte flytta till Stockholm i april.

Jag blev lite ledsen då det skulle bli så mycket längre. Staffan sa att jag väl kunde flytta också, i alla fall när jag blivit myndig. Ett helt år lät bara på tok för länge. Staffan säger då att han ju faktiskt inte tänker flytta till andra sidan jordklotet heller!

Jag kommer då att tänka på min halvsyster Inga, som snart ska flytta till Wellington på Nya Zeeland. Hon ska plugga på universitet men också jobba som barnflicka hos en familj med tvillingflickor.

Jag känner mig lite avundsjuk, men tänker samtidigt att det kanske blir min tur till slut.

Men en vecka efter min födelsedag säger pappa plötsligt att han har fått ett jobb i Stockholm, som fastighetsmäklare. Han jobbade som sådan innan mamma gick bort så hastigt, men har nu tänkt börja om på nytt i Stockholm. Jag fyller ju snart 18, men han tänker påbörja sin nya tjänst en vecka in på det nya året.

Jag börjar känna en sorts förväntan, mer hopp. Pappa kunde väl inte känna till något om Staffan och mina spirande känslor för honom?