Jag var bara 14 år när min biologiska mamma dog i en brand. Hon rökte inte, men hon hade besökt och övernattat hos en kompis och hon rökte. Sängrökte dessutom och nu gick allt överstyr.

Jag förstod när jag kommit hem från skolan lite tidigare än vanligt (jag hade mensvärk) att något var fel. Mormor och morfar satt i köket och de såg märkbart frånvarande ut och deras ögon var tårfyllda.

Mormor bad mig att sätta mig. Det gjorde jag och hon tog försiktigt min hand och kramade den. Hon försökte berätta och jag i min tur försökte ta in det hon precis sagt, att min älskade mamma hade dött och så helt onödigt.

Efter detta kom jag att innerligt hata mammas så kallade kompis, Märta. Hon har varit hos oss en del, men nu var hon inte alls välkommen. Pappa förstod detta mer än väl.

Ett tag kändes det som att jag skulle förlora pappa också. Han gick så helt in i sin sorg att jag emellanåt blev riktigt rädd. 

Jag är enda barnet så det kändes så fruktansvärt tomt. Nja, jag har en tolv år äldre halvsyster, Inga, som pappa har sedan ett tidigare förhållande. Hon bor sedan drygt 30 år tillbaka i på Nya Zeeland. Hon är gift med en nyzeeländare och de har fyra barn mellan 22 och 27 år.

Jag är nu 49 år och nästa år fyller jag 50. Har aldrig varit gift, men var förlovad med Johan i ett par år, men så ville han ägna sig mer åt musiken och hade inte så mycket tid över för mig längre.

Men jag minns det där som hände den där majdagen när mitt liv skulle komma att förändras för alltid.

Mormor grät något fruktansvärt - mamma, Anna-Lena, var hennes enda barn så någon moster har jag inte så det blev alldeles för mycket sorg, nästan så att man skulle kunna ta på den...