Emma har en älskare. En älskare som är allt hon har drömt om och lite till. Det finns egentligen bara ett problem – han råkar vara vd på klädjätten där hon är anställd: en opraktisk, men samtidigt oemotståndligt kittlande omständighet som väl egentligen inte utgör ett hinder för en relation. Eller? På deras förlovningsmiddag försvinner han spårlöst – lika oväntat som han dök upp. Och inte långt efter det hittas en ung kvinna bestialiskt mördad och lemlästad i hans bostad i en fashionabel förort till Stockholm. Peter Lindgren, resignerad men rutinerad kriminalpolis, får hjälp av beteendevetaren Hanne Lagerlind i utredningen av mordet, som bär tydliga likheter med ett tio år gammalt, olöst brott. Tillsammans söker de efter svaren som kan förklara det fruktansvärda brottet; en undersökning som sträcker sig från ett köldslaget Stockholm och många år tillbaka i tiden och som också får dem att trevande återuppta den relation de en gång hade. Vem är den mördade kvinnan? Har brottet en koppling till det snarlika mordet ett decennium tidigare? Varför försvann älskaren från huvudkontoret och varför verkar kärleken alltid vilja något annat med oss än vi vill med den? Älskaren från huvudkontoret är en psykologisk spänningsroman med många bottnar. Skrämmande, överraskande och berättad med absolut gehör för kärlekens klåda. Det är en berättelse där perspektiven ständigt förändras och där författaren leker med läsarens förväntningar – gärningsmannens skepnad och bevekelsegrunder förblir otydliga intill slutet.

(Lyssnar klart omkring kl. 12:50 den 15 november)

Gunnel flyttar väl inte direkt in hos oss, men jag tycker ändå att hon nästlar sig in. Vem tror hon att hon är egentligen? Inte min mamma i alla fall, det ska hon minsann få klart för sig.

Visst kan det ibland vara fint runt den 7 oktober, med sin "Brittsommar" men Staffan och jag kommer överens om att förlova oss på midsommarafton, 24 juni.

Jag är bara SÅ lycklig.  


Midsommarafton (24 juni) 1988

Vi firar midsommar i vår rätt stora lägenhet, men som ändå inte alltid känns så stor. I synnerhet inte med "den där Gunnel".

Jag märker ju att hon vill bli "vän och alltid polare" med mig men det får hon inte så mycket för, tänker jag.

Hon vill ta mer av köttbullarna, skålen är något närmare mig, men jag har då ingen lust att ge henne den. Hon får väl anstränga sig lite, möjigen be vackert. Jag tänker då rakt inte passa upp på henne....

Hon reser sig upp och till slut får hon tag på skålen men råkar välta mitt vinglas och jag vet knappt vart jag ska ta vägen! Nja, jag vet att jag inte bör dricka något med alkohol alls, och i alla fall inte innan jag fyllt 18, men pappa tycker att det är okej. Gunnel ber om ursäkt och fyller raskt på mitt glas och jag säger ett svagt "Tack".


Jag smuttar på vinet, vet inte om det är gott eller inte, men det känns så skönt att få lite berusning i kroppen.

Gunnel ger mig ett snett leende och undrar om jag har någon kille. Jag har god lust att säga att det har hon inte med att göra. Istället säger jag att jo, det har jag faktiskt, han heter Staffan. 

Gunnel frågar varför han inte är här då. Jag svarar att han tänker fira tillsammas med sina föräldrar och lillasyster i Borlänge.

Det känns plötsligt som att jag har sagt för mycket, men nu kan orden inte tas tillbaka.

Gunnel babblar på ett tag och säger att hon hoppas få träffa Staffan nån gång, nu hör han ju mer till familjen i och med att han är min kille.

"Precis...", tänker jag men säger det inte.